stallhatten

 

Stall Hatten är hemma i Bromma efter ett par minst sagt hektiska dagar i Chantilly samt Paris.

 

Nedan följer en reseberättelse, modell komprimerad, eller inte…

 

Strax före midnatt i fredags kväll anlände Stall Hatten, ”Trumpetarn”, samt ”Nenne” med familj till Pia och Jocke Brandts yard i Chantilly.

 

Efter diverse artighetsfraser och allmänt trevligt surr med Pia och Jocke, dumpades de kvinnliga deltagarna i resesällskapet av, och vi övriga begav oss till hotell Kyriad för ett par timmars sömn.

 

Redan när den självutnämnde reseledaren ”Trumpetarn” ett par dagar före avresan informerade oss om sin reservation på illa ansedda kedjan Kyriades hotell i Chantilly anade Stall Hatten ugglor i mossen. Än mer skeptiska blev vi då han berättade att rummet endast kostade 38 euro natten. Men att man inte skall ”döma hunden efter håren” och inte ha förutfattade meningar varseblev Stall Hatten direkt då vi öppnade dörren till vårt förvisso lilla, men rena och supertrevliga hotellrum.

 

Stall Hatten har under de senaste 25 åren bott på hundratals hotell runt om på jorden. Vi har testat på allt från ultra-lyx alá fem lax natten i Dubai, till hyddor för åtta spänn dygnet med stampade jordgolv i Indien. Men frågan är om inte hotell Kyriad i Chantilly är det mest prisvärda av alla dessa?

 

Så skall ni besöka Chantilly någon gång, vet ni var ni skall bo, okey?

 

Vidare.

 

Efter typ sex timmar på ”örat” vaknade Stall Hatten, inte speciellt utvilad, men med en god känsla i kroppen. Syftet med resan var ju i första hand att kolla in hur ”Spöket” hade det i sitt nya hemland och i andra hand ta del av allt annat smått och gott som Frankrike har att erbjuda i största allmänhet.

 

När vi så ankom stallet, i beckmörker, inleddes detektivarbetet med att försöka lokalisera Aghostatgodsplace bland de övriga cirka 40 hästarna som käkade frukost i godan ro. Inte blev vårt sökande på något sätt enklare då vi kort senare konstaterade att åtminstone hälften av boxarna saknade namnskylt med sin hyresgästs namn på. Efter några minuters planlöst snokande såg dock Stall Hatten att en av boxarna saknade det sedvanliga V-formade gallret ovanpå det samma.

 

Och just där stod han, vår ögonsten! Precis lika liten som vanligt (därav det bortmonterade gallret – för att hästen skulle kunna se ut helt enkelt…), men samtidigt med ett större självförtroende. Eller är/var det sistnämnda bara ren inbillning?

 

Stall Hatten ägnade sedan de nästkommande tio minuterna till klappande samt rena och oreserverade kärleksförklaringar. Hur vida vår kärlek var/är besvarad kan vi inte bedöma, men att ”Spöket” såg nöjd och glad ut råder det inget tvivel om.

 

Nåväl.

 

Kort senare begav sig ”Spöket” med ”Nenne” ombord, samt sju andra ekipage i dagens första ”lot” ut för sin sedvanliga träningsrunda.

 

Stall Hatten har varit i Newmarket typ tjugo gånger genom åren och vid varje tillfälle låtits oss imponeras av dess omgivningar och träningsmöjligheter. Men – trot eller ej - det är snarare en underdrift än en överdrift från vår sida, då vi påstår att Chantilly är ett tio gånger bättre och mysigare ställe än det klassiska träningscentret i England!

 

Visst, det var sjukt kul att se Aghostatgodsplace komma dundrande genom skogen och se fin ut, men minst lika trevligt var det att kolla in André Fabres ”armé” bestående av cirka 30 hästar arbeta i gryningen. Att hälsa på Alain De Royer-Dupre, som övervakade träningen i sadeln på - och ombord - sin vita ponny, var också ett minne som för all framtid kommer bevaras hos Stall Hatten.

 

Att vi dessutom fick se världsartisten Cirrus Des Aiglers och den legendariska hinderhästen Al Capone II (nu 24 år) i sin naturliga miljö, gjorde inte på något sätt de där morgontimmarna mindre intressanta…

 

Lunchtid!

 

Det torde inte ha undgått er som med viss frekvens läser denna blogg att Stall Hatten är smått besatt i jakten på att ”bocka av banor”!?

 

En stor anledning till att vi i sista stund bokade vår kostsamma flygbiljett till Paris var just för att kunna föra upp Chantilly på listan som ”bana 89”. När vi så efter tre lopp, en matbit, och två glas vin på Frankrikes Derbybana, insåg att vi även skulle hinna med ett besök på Enghien med lite klaff, var humöret på topp.

 

Ett par minuter senare satt vi därför i bilen med destination Enghien. Värdet av en för ändamålet lämplig karta och/eller av en korrekt vägbeskrivning till nämnda bana negligerades omedelbart. För inte kan väl två så pass resvana personer misslyckas att på ren känsla ”hitta fram till målet”? Även om detta är beläget på okänd mark, och inte minst i Paris mer skumma förorter…?

 

Efter tio minuter på resande fot fick Stall Hatten ett sms.

 

Det var vår gode kamrat ”Uttern” som lät meddela att ”One Cool Cat avkomman Jeanie J förmodligen var rent klar i lopp fyra på Chantilly”!?

 

Då vi redan hade lämnat banan efter lopp tre, var denna information faktiskt direkt värdelös för oss, men det förde i vart fall det ”goda med sig” att vi insåg att ”Uttern” inte hade något bättre för sig denna lördag eftermiddag… Således beordrades ”Uttern”, som har omfattande kunskaper om hindersport, att läsa på loppen på Enghien i stället.

 

Väl så.

 

När Stall Hatten och ”Trumpetarn”, uppblåsta av självförtroende, rullade in på huvudgatan i Saint-Denis och insåg att banan var belägen max fem minuter bort, skedde två saker. Måhända straffades vi av ”spelguden” för vårt högmod?

 

Ett:

 

När den från utsidan ruskigt smutsiga restaurangen ”Best Kebab” passerades på höger sida föreslog Stall Hatten med inte så lite ironi i rösten att ”vi beställer väl bord och äter en brakmiddag på detta underbara place i kväll?”

 

Två:

 

Max en minut efter detta uttalande blev vi båda akut kissnödiga och lämnade huvudgatan, ett beslut som skulle visa sig ödesdigert.

 

För efter att vår kisspaus realiserats, och mackägarens vägbeskrivning till Enghien inhämtats, gick precis allt som kunde gå fel. FEL!

 

Och om ni tror att vårt humör var ”på topp” då vi passerade restaurangen Best Kebab för andra gången denna eftermiddag, typ 80 minuter senare, tror ni fel… Lika lite glädjande var samtalet från ”Uttern” vilket inkom precis när det kändes som allra jävligast.

 

-  Ni såg väl att hästen på Chantilly vann? Den gav nästan fyra gånger, men skit i det. Hur mycket hade ni på komben i lopp fem på Enghien egentligen? Mina två hästar var ju etta och tvåa, och oddset nästan 70 gånger. Hur rika är ni? Och jag förväntar mig ordentlig dricks, glöm inte det, skrek en mer än lovligt upphetsad ”Uttern”…

 

I normala fall är Stall Hatten helt prestige-lös, men nu skulle vi bara komma fram till banan, om det så var det sista vi gjorde i livet.

 

När vi efter nästan tre timmar på vägarna anlände huvudentrén på Enghien, en minut innan huvudloppet skulle släppas iväg, var goda råd dyra.

 

Stall Hatten dumpades direkt och beordrades rusa mot totoluckorna, medan ”Trumpetarn” letade parkeringsplats. Det var nämligen så att ”Uttern” meddelat klart på grållen Formosa Joana Has till typ fem gånger. Och då denne tipster helt uppenbart hade klart för sig (för en gångs skull…) lade vi benen på ryggen och sprang allt vad vi orkade.

 

Vi missade starten med typ tio sekunder, ett faktum vi kunde leva med. Det var dock en ”smula” jobbigare då Formosa Joana Has kopplade grepp in på upploppet och till synes såg ut att gå mot seger. Stall Hatten kommer aldrig glömma de där sista 500 metrarna av loppet. Vi svor ve och förbannelse att vi inte hunnit lira. Samtidigt kunde vi inte låta bli att jobba på grållen. Detta för att bekräfta ”lagen om all jävlighet. När 200 meter återstod av loppet, som var fem kilometer över hinder, för likades vi med faktumet att ännu en vinnare till glatt odds hade gått förlorad. När 50 meter återstod gladdes vi ännu mer då hästen blev utkontrad och vi insåg att 50 euro sparats…

 

Trots allt var både Stall Hatten och ”Trumpetarn” vid synnerligen gott mod då vi lämnade Enghien en timme senare.

 

För vikten av och värdet på, att kunna bocka två banor på en och samma dag, är värt långt mer i själen, än något så pass futtigt som pengar.

 

By the way!

 

För en stund sedan hostade hästägare hos Vanja Sandrup upp nästan 1.700.000 kronor för Govinda. Visst, det är mycket pengar, men samtidigt får köparna en häst som är klar för årets säsong i Dubai. En pålle med 95 i formtal är alldeles oavsett ett riktigt trevligt tillskott för svensk galoppsport.

 

Vi återkommer.

 

Höres.